CALS = Community art lab Sweden = 

Producentbyrån Vänersborg

Dörren till paradiset

Har du någon favoritplats i ditt område? Var köper man den bästa glassen där du bor? Vad har påverkat dig mest i livet? Kan vi dansa det?

Under två veckor, sommaren 2025, träffade koreograferna Sean Gee och Jenni Louwen samt dokumentärfilmaren Astrid Askberger, ungdomar på Torpa fritidsgård i Vänersborg. Tillsammans med ungdomarna skulle de skapa en dansfilm om Torpa. Genom intervjuer, workshops och häng, fick de insyn i ungdomarnas tankar om sitt eget område. Men hur gestaltas det i dans? För vad är dans egentligen? Kan allting vara dans? Till och med när du dricker vatten?

Medverkande

Medverkande i filmen

Edan Tasholli

Riyan Mohamed

Ifra Mohamud

Isabelle Tahini

Vida Hufnagi Henkel

Linn Göransson

Engla Granborg

Wilma Andersson

Koreografer och konstnärliga ledare

Jenni Louwén

Jean Ge

Regi, foto och klipp

Astrid Askberger

Musik från FMA

Liz Allbee – Drill Sergeant

Nangdo – Skaffa Flute

Tack till

Alla medverkande

Torpa fritidsgård och alla fritidsledare

Producerad av

Producentbyrån i samarbete med Vänersborgs kommun

Processen och produktionen

Med finansiering från Västra Götalandsregionen, Allmänna arvsfonden, och Vänersborgs kommun

Processdokumentation

  • Två tjejer dansar och lyfter sina händer och ben
  • Tre tjejer dansar framför gångtunnel och graffiti

Metod

Syfte och inriktning

Årets upplaga av CALS hade som mål att skapa en dansfilm som belyser Torpaområdet och fångade det fina med att bo där. Vi ville samtidigt ge ungdomarna möjlighet att möta dans som uttrycksform. Under projektets gång märkte vi att inte alla kände sig bekväma med att dansa framför kameran, och därför utvecklades projektet mer i en form av dokumentär med inslag av dans. På så sätt kunde fler ungdomar hitta sitt sätt att delta och bidra.

Vision

Genom att använda dans som det primära språket ville vi främja området Torpa och dess invånare. Dans är ett språk, en rörelse där man nödvändigtvis inte behöver tidigare erfarenheter för att skapa något konstnärligt eller av betydelse och genom en video kan vi belysa dess rika kultur och glädje i området. Att inte sätta några krav på tidigare erfarenheter öppnade upp projektet för folk som kanske inte hade uttryckt sig på detta vis sen innan, vilket skapade en inkludering som vi anser är en stor del av vad som gör dansen vad det är.

Arbetssätt och metoder

Projektet hade sin bas på en fritidsgård i Torpa där vi mötte ungdomarna genom uppsökande arbete. Under en vecka arbetade vi i Torpa och rekryterade medverkande som ville vara en del av den dokumentärfilm som vi ville skapa. I och med att dans var vårt primära språk, sökte vi efter dansare först men började sedan söka efter människor med kunskap i andra element såsom musik och sport.

Vi började med att skapa trygghet genom uppvärmningar, små workshops och gå igenom grundsteg som de kunde använda i sitt eget skapande. De som ville fick sedan chansen att skapa koreografi tillsammans med oss och spela in vid platser som valdes ut efter våra gemensamma promenader i området.

För att inkludera dem som inte ville dansa utvecklade vi andra sätt att delta. Ungdomarna kunde bidra genom att bli intervjuade, läsa upp texter de själva skrivit eller delta i bild och filmarbete. Filmaren Astrid arbetade parallellt med intervjuer och dokumentation av miljöer och ungdomarnas berättelser, vilket gav filmen en bredare palett av uttryck.

Vi testade under processen två olika arbetssätt: att låta deltagarna arbeta helt fritt respektive att ge mer guidning och koreografiska ramar. Vi märkte att det fria arbetet fungerade bäst för de ungdomar som hade viss danserfarenhet, medan tydligare guidning fungerade bättre för en blandad grupp. Denna insikt blev efter hand en medveten metod i projektet.

Lärdomar och erfarenheter

Projektet visade att en kombination av guidning och frihet skapade störst trygghet och deltagande. Det tog tid för ungdomarna att känna sig bekväma framför kameran, men genom återkommande möten och små steg ökade deras självkänsla och vilja att prova. För framtida projekt ser vi att längre tid och fler workshops skulle kunna ge ännu mer utrymme för deltagarna att utveckla självförtroende och egna idéer.

Genom att möta ungdomarna på deras villkor och låta flera uttrycksformer samsas i samma projekt kunde vi skapa en film som speglar Torpa både genom rörelse, berättelser och bilder och resultatet blev en fin dokumentärfilm som gav plats åt många röster.