Föreningarna Nya Teatern i Örebro och Cameleonterna i Sala hakade på projektet och dess tilltänkta författare, Isa Schöier, reste till grupperna under hösten 2025. I januari fanns det scener att testa och under våren skrevs pjäsen färdigt. 24 maj 2026 avslutades projektet med en andra gemensam träff där vi läste pjäsen, lekte med och spelade de scener som var nya för deltagarna.

Isa Schöier om processen:

Efter några förträffar och samtal så samlades en liten skara unga deltagare till vår första workshop, i Örebro, på temat RÖST. Vi skapade karaktärer och hade med oss en röstpedagog som berättade om rösten och hjälpte oss att pröva den på olika vis. Jag som författare samlade på allt. Lappar. Teckningar. Samtalen vi hade och barnens improvisationer. När jag återkom hade jag med mig några mytologiska karaktärer, och upptäckte att de var roliga att spela. Efter att också ha besökt Sala där ungdomarna var äldre var det dags att börja skriva scener. Eftersom jag kände ett behov att komma djupare bad jag att få prata individuellt med några deltagare och gjorde intervjuer över Zoom som gav mig mer riktning och mer djup. Det var viktigt att förstå både hur de tolkade temat, vad som var viktigt för dem, och vilken sorts teater de skulle tycka om att spela.

När alla träffades i januari för en gemensam dag i Sala hade vi scener att prova, och de tog sig an manuset tillsammans fast många av dem var helt nya för varann. Åldersspannet var stort men det verkade inte störa. Flera av de äldre är också själva hjälpledare i grupper i sina föreningar och jag såg många exempel på hur deltagarna lyssnade in varandra.

Mina sätt att samla in material var alltså improvisationer, skrivövningar och intervjuer. Jag förde också på eget initiativ in två mytologiska karaktärer: Kassandra, kungadotter från Troja som förbannats av gudarna så att hon ser framtiden och kan varna om den, men ingen lyssnar på eller tror henne. Och bergsnymfen Echo som bara kan upprepa de ord som andra säger till henne. Tillsammans med berättelser som kommit från ungdomarna om kompisrelationer började jag bygga en collageliknande helhet. Det var centralt att få testa texter på deltagarna och jag tog också in synpunkter ifrån några erfarna teaterpedagoger eftersom projektets mål var komplext. Hur skriver man ett manus som skapar lust att skriva om och skriva till? En collageform är ju flexibel och går att stryka i, men en föreställning behöver också helhet och ett slut som fångar upp trådar.

Deltagarna på den allra första träffen hade skapat en utfrysningsberättelse i sina improvisationer och den fick bilda en av pjäsens stommar, som löper igenom manuset.
Efter att ha testat Kassandra och Echo och fått bekräftelse på att de var intressanta för deltagarna vävde jag en helhet med tre spår där korta monologer också hade en plats.

Ursprungligen hade jag föreställt mig att jag skulle arbeta med en existerande grupp, som kände varann sen tidigare och träffades regelbundet. Det hade gett en annan möjlighet till att ungdomarna själva skulle skriva mer av manuset. Men det som det här upplägget med workshops på flera ställen med lite skiftande deltagare varje gång har gett är en stor variation och input till mig från väldigt olika håll. Det har också varit väldigt spännande att se hur engagerade de deltagare som varit med hela vägen har varit trots att vi träffats relativt sällan.

Även om projektet är avslutat i och med att pjäsen är färdig och deltagarna firat tillsammans så är ju ambitionen att nya ungdomar ska spela pjäsen, och vara fria att förändra och skapa i manuset. För att uppmuntra till detta kommer spelrättigheterna vara fria för ett antal grupper under två år framåt och ATR kommer också erbjuda workshops för ungdomar som vill bekanta sig med materialet.