CALS = Community art lab Sweden = 

Jag är Södertälje, Bitch!

Maryam är 17 år och bor i Södertälje. En vanlig dag träffar hon en dokumentärfilmare på stan som börjar följa hennes teatergrupp och deras flummiga dramapedagog. När det plötsligt kommer lite projektpengar från kommunen (för att stävja våldet och kriminaliteten) ska de äntligen få sätta upp en riktig pjäs. En regissör från Stockholm kopplas på och repetitionerna startar. Men vems tolkning av ungas verklighet i Södertälje är det som gestaltas?

Jag är Södertälje Bitch! är skapad tillsammans med Livet Bitch! studio som ville berätta om rasism och hur andra tolkar den som säger att den kommer från Södertälje. Filmen är också en satir över kulturbranschens självgodhet och otillräckliga förmåga att inkludera och representera unga på deras villkor.

Inspelningen genomfördes under höstlovet 2022 med vår äldre Livet Bitch! studio efter en researchperiod på temat ”Blicken på Södertälje”. Filmen stöds av arvsfondsprojektet Community Art Lab Sweden som Livet Bitch! Scenkonst är projektägare för samt av Södertälje kommun.

Filmen distribueras av FilmCentrum. Vill du använda dig av filmen i undervisning eller liknande kontakta Kjell Åhlund distribution@filmcentrum.se. Vid övriga frågor kontakta Grete Havnesköld grete@livetbitchscenkonst.se.

Medverkande

Skådespelare

Ungdomar i teatergrupp: Noor Al-Sanatee, Seran Habash, Marianne Mikhail, Ebba Mäntynen, Theodor Eneström och Fabiola Antolin Araya
Dramapedagogen: Grete Havnesköld
Regissören: Johanna Thor
Dokumentärfilmaren: My Sandström
Kulturchefen: Lasse Karlsson
Pressfotografen: Sofia Wennström
Regissörens vän: Rebecka Cardoso

Produktionsteam

Regi: My Sandström och Johanna Thor
Manus: Johanna Thor, Grete Havnesköld och My Sandström
Foto: My Sandström
Klippare: Sofia Wennström och Mikael Ottergren Larsson
Producenter: Grete Havnesköld och Johanna Thor
Produktionsassistent: Sofia Wennström
Ljudmix: Manne Kjellander
Colorist: Nanna Dalunde

Research gjordes i samarbete med Noor Al-Sanatee, Seran Habash, Marianne Mikhail, Ebba Mäntynen, Theodor Eneström, Fabiola Antolin Araya, Athrin Aho, Wilma Tiger, Ritta Said, Klaudia Lutaj, Hanna Björk, Nouelo Deflorin och Liv Asker från Livet Bitch! studio.

Processdokumentation

  • Tidig processbild i skapandet av filmen Jag är Södertälje, Bitch!
  • Livet Bitch! studio under hösten 2021
  • Livet Bitch! studios kreativa process
  • Karaktärerna Carolina, Maryam och Yasmine i produktionen Jag är Södertälje, Bitch!
  • Livet Bitch! studio möter regissören My
  • Livet Bitch! studio improviserar en scenrepetition
  • Livet Bitch! studios Marianne gör en stereotypisk karaktär
  • Teamet under inspelningen av Jag är Södertälje, Bitch!
  • Teaterungdomarna i produktionen Jag är Södertälje, Bitch!

Metod

Ungdomsgrupp

Det är ett sammansvetsat gäng som arbetat tillsammans i den här processen. Skådespelarna som medverkar i filmen har alla en bakgrund i Livet Bitch! studio, flera har jobbat med varandra i många år. Förutom skådespelarna har flera andra studio-deltagare ingått i researchprocessen – där samtliga vridit och vänt på filmens övergripande tema: Blicken på Södertälje. Utifrån gruppens sammansättning vad gäller ålder är det en mycket dynamisk och spännande grupp som tar sig an frågeställningarna som ligger till grund för det slutgiltiga resultatet. Gruppen spänner över åldrarna 16–26 år, och för många är just studion den enda platsen där de möts. Liven utanför studion levs, som sig bör, på helt olika sätt utifrån ålder, intressen och sociala sammanhang. De flesta i gruppen har samlat på sig en hel del erfarenhet kring den typen av konstnärligt arbete där man jobbar mot en produktion. Flera har stått på teaterscenen i våra tidigare scenkonstproduktioner, några av dessa har även medverkat i våra tidigare filmer, men för de flesta var det dock helt nytt med filmproduktion. Detta till trots – samtliga fann sig snabbt till rätta i det här sammanhanget och i detta, för många, nya formatet.

Konstnärligt arbete

I det konstnärliga arbetet med unga så är det korta svaret att metoderna utgår från medskapande-processer vilken kan delas in i fyra delar: 1. Gemensamt beslut kring tematiken. 2. Research. 3. Manusskrivning 4. Produktion.

Det lite längre svaret är att alla dessa delar kräver olika saker beroende på vilket typ av projekt det är vi arbetar med. Graden av medskapande från ungdomarna ser också olika ut i de fyra delarna. Det inflytande den unga gruppen hade på 1:a och 2:a delen var i det här fallet mycket stor och la på så vis grunden för manuset som vi ledare (Johanna Thor och Grete Havnesköld) sedan arbetade fram och bollade med My Sandström som ansvarade för regin och foto under inspelning där Johanna och Grete var skådespelare tillsammans med ungdomarna. Detta är en del av vår metod att ungdomarna i det färdiga resultatet ofta har stöd av erfarna skådespelare. Gruppen hade insyn i manus hela vägen och materialet bollades regelbundet tillbaka till ungdomarna samt testades på golvet i olika versioner. Frågor om genre och format för produktionen var också något som diskuterades gemensamt men det var upp till oss yrkesverksamma scenkonstnärer att “få ihop det” alltså översätta ungdomarnas idéer om handling och tematik och genomförande till något som just vår grupp också kunde genomföra på ett bra sätt.  Att få unga att inte bara funka utan verkligen blixtra till som skådespelare handlar till syvende och sist om att utgå från varje persons eget uttryck och styrkor. I vår metod när vi är i produktion handlar det mindre om att öva på det man är sämst på – snarare lyfta och vässa det som ligger närmast och starkast hos varje enskild deltagare. Och ge de unga skådespelarna verktyg för HUR de bäst använder det register de besitter.

Produktionens idé

Många av deltagarna i Livet Bitch! Studio har som sagt varit med om flertalet konstnärliga processer hos oss, som resulterat i olika produktioner. När det var dags att sätta ett övergripande tema för detta, då nya, projekt var det flera av ungdomarna som sa: ”nu MÅSTE vi göra nåt om rasismen i Södertälje – den som svenskarna utsätter oss för”. Bakom oss hade vi processer där vi bl.a. belyst och gestaltat hederskulturen i staden utifrån unga tjejers perspektiv och på många sätt problematiserat konservativa tolkningar av religion, kultur och könsnormer och i gestaltningen visat på vad det kan få för destruktiva konsekvenser för både unga tjejer och killar. Allt detta hade varit och bra och nödvändigt tyckte gruppen – men nu ansåg de att tiden var inne för att problematisera svennekulturen. Att börja med att undersöka fördomarna som genomsyrar blicken på staden samt den majoritet av befolkningen med rötter i mellanöstern – var utgångspunkten som vi senare vävde den konstnärliga idén kring. Vi som ledde gruppen hade själva gått i dessa tematiska tankar en tid – frågor om plats och identitet är grundläggande för att förstå både ungas liv och ens eget som medelålders. Sagt och gjort – vi döpte projektet till ”Blicken på Södertälje” och påbörjade vår research. 

Process

Researchprocessen pågick ca ett halvår. Gruppen delade erfarenheter med varandra av att vara unga Södertäljebor – i och utanför staden. Vi byggde karaktärer, improviserade kring både skruvade och vardagsnära situationer. Vi unnade oss att kanalisera alla fördomar om stadens invånare i skapandet av några figurer som i slutändan faktiskt fick en plats i filmen – om än inte på det sätt som vi visste då; karikatyrerna som skapades i det tidiga skedet blev i filmen regissören ”Paulas” karaktärer som hon lät befolka sitt manus ”Jag är Södertälje, bror”. Detta är ett fint exempel på hur saker i processen – som kanske från början mest är ett lekande sätt att undersöka tematiken – kan bli till guld och ge ett oväntade presenter till den färdiga idén. När manus började skrivas hade vi till slut bestämt oss för en grundstory och genre: ett humoristiskt, satiriskt metadrama om en teatergrupp i Södertälje. Vid det laget hade filmaren och regissören My Sandströms kopplats på, vars signum är att göra fiktiva dokumentärer (såväl som riktiga dokumentärer bör nämnas). Eftersom gruppen tidigt gjort klart att de var mycket inspirerade av reality-tv så fanns tanken på att filmen skulle ta formen av en reality-såpa. Det visade sig inte helt lätt att få in allt material vi hade från researchen och hårdpacka det i den formen – istället blev detta en slags briljant (om vi får säga det själva) kompromiss. En mockumentär som leker med inklippta intervjusituationer in i kameran (precis som i vilket tv-program som helst) men som kan ha en tydligare dramaturgi a la klassiskt drama än vad reality-tv förmår. Manus skrevs och testades i väldigt många vändor men vi blev inte helt nöjda ändå, framför allt var en av nötterna att knäcka på vilket sätt ungdomarnas perspektiv skulle dominera gentemot vuxenkaraktärerna (som spelades av oss ledare). När det väl var dags för inspelningen lade vi det delvis åt sidan och kastade oss ut i improvisation – alla med karaktärerna och grundstoryn i ryggen – som tillsammans med skrivet material skapade en mer omedelbar humor och liv till berättelsen. 

Om vi ska sammanfatta inspelning och post-produktion så säger vi bara: rock `n ‘roll folks! Vi tutade och körde. Det krävde oerhört mycket av alla – inte minst de unga skådespelarna som en gång för alla visade vilken kaliber de besitter. Det finns inget som är så svårt som att hålla professionaliteten och fokushjärnan skarp när alla från en stund till en annan kastar sig ut i ett kreativt kaos. 

Om det är nåt man kan säga så är det att hela processen från research-färdig film har tagit en otroligt lång tid. Med facit i hand så finns det säkert mycket som hade kunnat göras annorlunda – t: ex mindre rock `n `roll och mer av förutsägbarhet och planering som hålls till punkt och pricka. Med facit i hand hade vi inte behövt lägga lika mycket tid på klassiskt manusskrivande och hade snarare kunnat jobba med synopsis eller en karta över givna situationer som vi sedan improviserade kring. Om vi inte bejakat alla de impulser som kom till oss under inspelningen hade vi å ena sidan haft mycket mindre material, det hade blivit lätthanterligare och gått snabbare i klipp-processen. Å andra sidan – berättelsen behövde den här tiden – alla pröven och experiment in i det sista. Ett beslut som togs ganska sent i postproduktionen var att föra in karaktären ”Maryams” voiceover som en spelare i filmen – vips fick det skrivas ett voiceover-manus för att ge filmen den sista pushen den behövde. I ett annat projekt hade vi gått till inspelning vetskapen om vad som behövs och på vilket sätt – men inte här – den här processen har krävt ett elastiskt förhållningssätt och en nyfikenhet in i det sista.

Karaktärerna Maryam och Chris i produktionen Jag är Södertälje, Bitch!

Med detta sagt – för vilket annat projekt som helst hade det varit föredömligt med mer strikta deadlines, lite mer förutsägbarhet och ett mer sammanhållet filmat material att börja klippa i. Så vi kanske inte rekommenderar någon annan att go crazy som vi gjorde – men i detta projekt så var det rätt med kreativ galenskap från början till slut.

Resultat

Det går nog att utläsa av tidigare svar att det oförutsägbara och oväntade har varit en komponent och en kvalitet genom hela projektet. Men trots detta – eller kanske just därför – så har det resultatet som vi hela tiden jobbat för på flera sätt vuxit ihop med den allra första visionen.

Efter alla turer och prövande av olika infall, under både inspelning och postproduktion, så vaskade vi till slut fram en kärna som känns 100 % trogen det vi ville berätta från början. Vi är glada att vi hittade sätt att jobba med humor kring så pass tunga teman som rasism och gängkriminalitet. Vi tror att projektet – med den här tematiken – tjänade mycket på att vara ett sammansvetsat gäng som litade på varandra. Det gjorde att vi vågade utsätta oss själva, våra karaktärer och varandra i ett tryggt rum. Det är som att cirkeln slutits – och att filmen när allt står klart jobbat för oss istället för tvärtom. Filmen är en motståndshandling som fått andas ikapp med världen utanför, bidat sin tid och till slut själv rest sig upp och sagt: JAG ÄR Södertälje. 

Bitch!